klabbesworldtwo

en liten blogg som handlar om mitt liv och mina tankar om diverse saker....

att passa in....

Publicerad 2012-03-02 01:20:37 i ,

Det är torsdag natt, och natt mot fredag den andra mars. När jag tittar på klockan så är den hela 0056, och jag är uppe som vanligt och surrar i min lägenhet. När jag tittar ut så är det bra mörkt, men jag ser månen som lyser som bara den kan göra. På tal om det. Det är inte klokt igentligen, när man tänker efter att det har landat folk på månen för många år sen. Det är en helt sanslös bedrift när man tänker efter. En sak som man kan fundera över, när det kommer till detta med NASA och det amerikanska rymdprogrammet förr i tiden. Det är hur jobbigt det måste ha varit att ha varit andra man på månen, efter Neil Armstrong. Vilket öde det måste ha varit att få bli den som kommer efter Armstrong. För det är ju som i filmen Top Gun, "there is no point for second place". För det är ju så, det är inte många som vet vem som var andre man på månen. Jag vet det knappt själv, så efter att jag har skrivit klart detta. lätt förvirrade inlägg, så ska jag googla på det.
Men till saken nu mina damer och herrar. Jag vill skriva av mig lite. För jag måste verkligen skriva lite, för det är en sån grym skön avkoppling för mig. För det är så för mig, har ju alltid gillat att skriva. Och när jag startade denna blogg, nu för en herrans massa år sen. Så var ju första tanken att den skulle handla om musik och kanske lite sport. Men som det blir ibland, så kan det gå åt andra hållet. Men för mig gör det inget, det gör inget att det har blivit en del personliga inlägg här. Det är bara skönt att skriva av sig, och jag struntar totalt i vad andra säger. Det där är en sak som har ändrats hos mig, sen min pappa har gått bort. Det är att jag numera struntar nästan totalt i vad folk tycker och tänker, jag kör mitt race, och sen får det bära eller brista. Livet är helt klart för kort, för att gå runt och tänka och fundera vad andra tycker om en. Gör man det så blir man ju fan galen.
Lyssna för övrigt på en helt sanslöst bra låt med Jerry Williams. Det är låten "I cant sleep (without you)". Att han var kapabel till såna där mästerverk vid hans ålder,  det trodde jag verkligen inte. Helt klart är det ett litet mästerverk i sig. Sen är det en annan sak med "Jerka", och det är att jag känner en sån trygghet när jag hör hans röst. För mig är hans röst "många mil i bilen med mamma och pappa och syrran". För pappa gillade verkligen att lyssna på hans musik, och då blev det ju många gånger att farsan lajjade hans skivor i bilen. Då var det ju jobbigt, för jag fick ju inte lyssna på det jag själv ville, utan det var mamma och pappa som styrde bilstereon med en järnhand.
Men helt klart är jag en förändrad person efter att pappa gick bort. Jag har svårt att "sätta tummen" på vad det är. Men jag är helt klart inne på att ta vara på livet mer, och jag inser också hur fort det kan gå, och sen så vandrar man uppe på molnen och så går man där och tittar ner på alla larver som härjar här nere på "mother earth". Nej jag har bestämt mig för att leva, och det ska jag göra till max.
Jag har ju en längre tid nu, gått hos en psykolog. Och jag ska ju erkänna en sak, och det är att jag har snackat så mycket skit om detta med psykologin. Det har varit mängder med haranger om att det är bara idioter som går dit. Men GUD VAD JAG HAR HAFT fel. För det är inte alls så som många tror. Det är enormt bra, om man behöver prata och känne sig deppig. Det funkar faktikt, och man blir bättre. Jag känner att jag redan är, dock långsamt, på väg att bli bättre. Det går sakta, men det går åt det bättre hållet. Dock har jag samvetskval över hur mycket skit jag öst över de som gått till psykologer förut. Jag har sagt att de är helt dumma i huvudet, och att de borde ta tag i sina liv istället. Men som jag mår nu, så är det inte så lätt att ta sig i kragen och komma tillbaka. Man behöver hjälp ibland, och då menar jag proffessionel hjälp. För man kan inte fixa allt själv, det går inte helt klart. Fast jag har ju trott det, och jag har levt efter det. Men som sagt, det går till en gräns, sen så finns det två vägar ut. Antingen så söker du hjälp, eller så går du under. Jag är så glad att jag valde den första utvägen här ikväll, och jag måste nog säga. Att det är nog med ganska stor hjälp av pappa. För detta kanske låter konstigt, men det känns verkligen som att han finns i min närhet, trots att han är borta. Men så är det, jag känner ibland att han är "nära" mig. Det är svårt att förklara, men så är det. Och det är faktiskt en mycket skön känsla, att han är där. Det gör ju at han inte där död för mig, för det kommer han aldrig att vara. Jag vill inte heller att han är det, han är i allra högsta grad levande för mig.

Oj vad långt detta inlägg blev, men så kan det bli ibland, och det är så skönt att skriva länge, och låta fingrarna dansa vals över tangenterna. Ska ta ett sista glas vin, lyssna på lite jazz med Miles Davis nu och ta de lugnt ett tag innan jag sover. En sak ska ni veta, jag ger inte upp. Jag ska leva och må bra, och försöka att ha ett så bra liv som det bara går. Och en annan sak, ni som inte kan uppskatta mig för den jag är, ni kan dra åt skogen. För jag är så trött på att ställa upp för andra. Det är något som jag stör mig på jättemycket, jag ställer upp för andra, men vad får man tillbaka, inte ett skit. Nej jag ska leva, och ha de bra själv. Och ska ta hand om de som står mig nära. Och för mig så är det mamma. Alla andra kan dra om det inte passar......

over and out

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela