klabbesworldtwo

en liten blogg som handlar om mitt liv och mina tankar om diverse saker....

Ronnie Sandahl på Aftonbladet är grym...

Publicerad 2009-04-20 11:11:57 i ,

Jag tycker att krönikören Ronnie Sandahl på Aftonbladet går från klarhet till klarhet. Han skriver verkligen krönikor som går rakt in i hjärtat, och han har en förmåga att skriva om sånt som berör. Särskilt dagens krönika, va mycket läsvärd. Läs och njut....

Ur Aftonbladet den 20 april 2009

Man och åttiotalist – vår tids förlorare

Männen slåss nere på gatan.
Jag hör knytnävslagen upp till den balkong i Berlin där jag sitter och skriver.
Slagen låter inte som på teve. Som kille lär man sig det redan i mellanstadiet, att en knuten hand mot ett ansikte inte låter ”bam” utan snarare ”doff”. Men man glömmer så lät
Männen är i min ålder. Jag brukar se dem utanför internetkaféet på andra sidan gatan. De bara står där.
Väntar.

Jag antar att manligheten är i kris. Den brukar vara det.

Och jag antar att vi alla

tillhör en förlorad generation. Det brukar man göra.

Vi var förstagångsväljarna som Socialdemokraterna lovade: alla ska med. Det var oss Det Nya Arbetarepartiet charmade med löften om jobb.

Fråga oss åttiotalister hur det gick. Om vi kom med. Om utanförskapet minskade.

Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Nästa år beräknas den vara 28 procent. Och de som drabbats hårdast är de unga männen.

Sönerna till de uppgivna, svikna männen som

Susan Faludi skildrade i boken ”Ställd”.

Storebröderna till barnen som springer runt på skolgårdarna och leker Firman Boys.

Bilden av en åttiotalist har länge varit en självsäker individualist. Ambitiös och begåvad, men illojal.

Det var våra LO-anslutna föräldrar som klingade i studentglasen och sa:

– Du kan göra vad du vill!

Vi som skulle bli fria, men blev ensamma.

En generation vars politiska hjärtefråga är rätten att få ladda ned Coldplays senaste utan att behöva betala för sig.

En samling första- och

andragångsväljare som

utgör kärnväljarna i det främlingsfientliga

parti som väntas komma

in i riksdagen nästa år.

Ett parti som för övrigt alltid påtalar invandrarnas överrepresentation vad gäller våldsbrott, men aldrig berör den mest uppenbara

gemensamma nämnaren:

Det handlar om män.

Bilden av en åttiotalist är inte längre en självsäker individualist i karriären.

Snarare en arbetslös ung man framför ett tangentbord, näthatare i brist på annat, till brädden full av ord men

ingen som lyssnar.

Men de unga tyska männen nere på min gata brukar inte sitta framför datorer, de har inte råd med den euro som internetkaféet tar betalt per timme.

De slåss. Sedan slåss de inte längre. Därefter står de utanför kaféet och väntar igen.

Näthatar inte. Hatar kanske inte ens. De bara står där.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela