klabbesworldtwo

en liten blogg som handlar om mitt liv och mina tankar om diverse saker....

otroligt bra skrivet...

Publicerad 2009-10-03 10:59:42 i ,

Det verkar som att jag är en utdöende art i Sverige. Jag är ju en kille som prenumererar på en morgontidning. Det har jag gjort i alla år, för det är så skönt att vakna till det där hörliga "dunset" i brevlådan varje morgon, då tidningen kommer. Men det är ju alltför många idag, som inte har någon tidning. För mig är det bra konstigt. För man får sådan bra överblick över vad som händer i Sverige och världen, genom att bläddre i en tidning. Här nedan kommer jag att publicera en krönika som Richard Swarts skrev i morgonens Dagens Nyheter.




EFTER NÄSTAN FYRTIO ÅR i Svenska Dagbladets
spalter dyker jag så upp i Dagens
Nyheter – möjligen förvånar det en eller
annan läsare av både den ena och den
andra tidningen. Uppriktigt sagt hade jag
inte ens själv räknat med detta, men av
olika skäl är SvD inte längre min tidning.
Där är mina tjänster numera inte efterfrågade.
Trist. Men det vore väl inte heller
Heidenstams, Levertins eller Bööks.
Inte bara jag bör vara glad över att DN
fi nns. Att vi fortfarande har två morgontidningar
som säger sig stå för kvalitet
innebär ändå ett slags mångfald som håller
den värsta enfalden borta. Fast någon
garanti är det inte. Kvalifi cerad journalistik
är mycket dyrt och tidningsägare
liksom läsare verkar allt mindre benägna
att vilja betala vad det kostar: medan de
förra lögnaktigt försäkrar att de inte prutar
på kvaliteten när de krymper budgetar
och redaktioner som ska backa upp den
är de på desperat jakt efter nya läsare, ett
slags virtuell fantomfi gur om vilken man
med säkerhet bara vet att han eller hon
helst inte betalar någonting alls. Följaktligen
får de tidningen gratis eller starkt rabatterad.
Deras åstundan att i framtiden
bli till betalande kunder lär så knappast
främjas.
Betalar gör däremot de gamla kärnläsarna.
Prompt och utan att få mycket
tack förnyar de årligen sin prenumeration
trots att de när man träffar dem klagar
över att det nuförtiden inte står något i
deras tidning. Men ståndaktigt fortsätter
de att betala för vad som inte längre står
där så att man kan misstänka att redaktionsledningar
och deras räknenissar
övertygat sig om att de ska kunna födas
på denna svältkur tills de avgår med
döden. Från en sådan läsares ståndpunkt
påminner väl dagens tidning alltmer om
en skalbolagsaffär eller om falsk varudeklaration:
inkråmet är borta, bara det
gamla utanverket eller skylten har blivit
kvar.
INGENTING ONT SKA här sägas om kakrecept,
kungligheter eller livsstil (utom
att man inte vet vad det är), men det går
knappast att hävda att de bidrar till det
offentliga samtalet eller vår förståelse
av världen. Dock är det långt billigare
att i spalterna baka en sockerkaka än att
bekosta ett reportage från Albanien.
Det går att hävda att allt detta är
banalt. Samma sak händer överallt i världen.
Pengarna saknas. Papperstidningen
är utrotningshotad och som överlevnadsstrategi
satsas på boulevard i stället för
på kvalitet. Det är förstås sant. Men vid
en jämförelse har utvecklingen i vårt land
gått med förskräckande fart. Hemma i
Wien, omgiven av tyskspråkig press, kan
jag dagligen övertyga mig om den saken.
I SVERIGE TILLHÖR jag den kanske sista
generationen som varje dag vaknar av
dunsen från morgontidningen mot golvet
innanför ytterdörren. Min dag börjar med
att se efter vad världen haft för sig; den
prenumererade tidningen redovisar det
för mig samtidigt som den förser mig med
de intellektuella verktygen för att ta itu
med ännu en dag. Men denna morgontidningsduns
är ett ljud som kan dö ut som
knattret från skrivmaskiner på redaktionen
eller klappret från hästhovar redan
dött ut. De unga läser knappast morgontidningar,
än mindre prenumererar de på
en längre än en månad eller så, och hur
de håller sig informerade är något av en
gåta.
Nätet? Men i den mån nätet inte snyltar
på vad tidningarna redan skrivit förser
det oss huvudsakligen med åsikter. Nätet
handlar först och främst om yttrandefrihet.
Var och en får möjligheten att vara
sin egen professor; vad som erbjuds är
sällan framgrävda fakta eller insiktsfull
analys eftersom sådant är alltför dyrt.
Och ingen har ännu kommit på hur man
ska kunna ta betalt – eller ens våga ta betalt
– för vad som läggs ut på nätet medan
de pengar som inte fi nns öppnar på vid
gavel för allsköns amatörer, besserwissrar,
kverulanter och bysnillen.
MED VÄRLDENS GÅNG har detta mycket litet
att göra. Ty när vem som helst skriver om
vad som helst och ofta hur som helst är
just insikt och kvalitet vad som först blir
lidande.
I längden kan det visa sig bli förödande.
Ty det fi nns inget alternativ till den
seriösa dagstidningen. Ännu har vi
inget som kan ersätta den. Dessutom har
många år som journalist lärt mig att vad
man än skriver och hur sakkunnig man än
råkar vara, så fi nns det alltid någon läsare
som vet och förstått mycket mer. I bästa
fall leder det till ödmjukhet hos den som
skriver, den respekt för läsaren som är en
av förutsättningarna för det offentliga
samtal ingen demokrati klarar sig utan.
Skulle morgontidningens duns försvinna
för gott riskerar det offentliga samtalet
att tystna eller att ersättas med en ny tids
ljud: ett pladdrets ständiga bakgrundsbrus,
ett evigt tjatter i underhållningens
och oförarglighetens tjänst, ett ljud
paradoxalt nog besläktat med diktaturens
marschmusik och slagord ur högtalare.
En avlägsen släkting kanske. Men precis
som Aldous Huxleys sköna nya värld
långt mer förförisk än George Orwells
från 1984.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela