klabbesworldtwo

en liten blogg som handlar om mitt liv och mina tankar om diverse saker....

en GRYM skiva

Publicerad 2010-08-30 15:37:49 i ,

Här är en till text från tidningen "La musik" som jag nyss har läst i. Helt klart så kan vissa skivrecensioner få en att VERKLIGEN VERKLIGEN vilja lyssna på just den skivan som det skrivs om. Denna text är otroligt mycket så.

"En fantastisk höjdpunkt...

Året var 1988. Ett av de band som hade betytt mest för mig under 80-talet var australiensiska "The Church". Kvartetten hade inlett sin karriär med två briljanta album i gränslandet mellan The Byrds, Ultravox, Television och tidiga Pink Floyd. Med ringande Rickenbacker-tolvor och klösande Stratocasters kändes de som det ultimata gitarrbandet.
Men efter ett par svagare plattor med halvtaskigt ljud hade många tappat intresset för The Church. De började alltmer framstå som ett oinfriat löfte.
Jag var relativt nyinflyttad i Stockholm. En eftermiddag på i tunnelbanan hörde jag en röst tala på engelska. Den lät bekant på något vis och visade sig tillhöra Marty Willson-Piper, gitarrist och bitvis sångare i The Church, som samtalade med Martin Strössel. Jag gick fram och presenterade mig och frågade om jag kunde få en intervju med Marty. Till min glädje erbjöd han sig att komma hem till min lägenhet samma kväll.
Det är inte alltid en musikalisk själsfrände visar sig vara en mänsklig sådan men han blev kvar i nio och en halv timme.
Samma kväll spelade han upp ett förhandsexemplar av bandets nya album "Starfish". Jag var tveksam till det jag hörde. Det lät inte som den plattan skulle rädda bandet. Produktionen (plattan var inspelad i Los Angeles och hade en osannolik hög budget) var visserligen alldeles utsökt. Men låtarna kändes småtråkiga och den som Marty sa var tänkt som singel kändes som en i mängden.
Men första intrycket KAN bedra.
När jag väl fick plattan i min hand och spelade den ett par varv, fick låtarna allt skarpare konturer. Starfish är bara "tråkig" på samma sätt som en film som saknar actionscener kan anses tråkig av vissa. Starfish är som en stämningsfilm. Om man är på humör fängslar den lika mycket, fast på ett annat sätt. Den smyger sig på och lockar in till dess magiska värld.
Den majestätiska inledningen Destination var ett typexempel. Och singeln, som jag var initialt varit så tveksam till, visade sig vara mästerverket Under the milky way- låten som gav bandet ett amerikansk genombrott och ledde till att Starfish sedermera sålde över en halv miljon exemplar.
North, south, east and west var modern psykadelia. Martys Spark var till synes enkel powerpop.
Drivande Reptile var ett efterlängtat återbesök hos Blue Öyster Cults (Dont fear) The reaper. Och avslutande Hotel Womb rymde allt jag älskade hos bandet, snygga gitarrer, Kilbeys återhållsamma ickesång och en kryptisk men fantasi-eggande text (han skriver ofta i stil med min absoluta favorit låt med Neil Young, Cortez the killer.)
Starfish
är en höjdpunkt i bandets brokiga produktion och jag lyssnar fortfarande regelbundet på skivan."

Ur la musik 2002

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela