klabbesworldtwo

en liten blogg som handlar om mitt liv och mina tankar om diverse saker....

ett minne från svunna tider...

Publicerad 2014-04-12 21:29:47 i

"1985 är inget stort år, men det är ett år då allt förändras. En stekhet måndagsförmiddag i början av juli färdas en katafalk från Stockholm med slutdestination Ransäter i Värmland. Halv nio åker bilkortegen under Svistabron utanför Eskilstuna och när bilen med kistan susar förbi sänker Irene Jansson, tillsammans med kollegorna ur LO-sektionen, den röda fanan. Till Aftonbladet säger hon att ingen framtida politker någonsin kommer att kunna göra så mycket gott för Sverige, som denne man har gjort.
Det är Tage Erlander hon talar om. Efter tjuogtre år som statsminister och sexton år som pensionärgör Erlander sin sista resa genom Sverige. Han somnade in på midsommarafton och efter en minneshögtid i Folkets Hus i Stockholm är han nu på väg hem till Värmland. Erlander - en lång mysfarbror i lustiga glasögon, som berättar en rolig historia på värmländska i Hylands hörna i tv - begravs bland sina närmaste hemma i födelsebygden. Ett drygt halvår senare mejas Olof Palme ner på Sveavägen i Stockholm. Palme, den internationella fredsduvan, lockar statsministrar och presidenter från hela jordklotet till sin begravning. FN:s generalsekreterare Perez de Cuellar, Indiens Rajiv Gandhi, den grekiska skådespelerskan och kulturministern Melina Mercouri, Yoko Ono med sonen Sean är där och Arja Saijonmaa sjunger. In i döden befästs myterna om dessa två män som präglat svensk efterkrigspolöitik. Den ene en duglik lokalpolitiker, lite långsam, färglös, odynamisk och okompromissvillig, en levande flaggstång att hissa folkhemsflaggan på.
Den andre en ettrig internationalist, som en kväll hemma vid köksbordet krafsar ihop ett tal, som gör honom världsberömd samtidgt som det bottenfryser Sveriges diplomatiska förbindelser med USA under ett par år. Tage Erlander stod för tryggheten i tillvaron, Olof Palme för spänningen. Båda hyllade det solidariska samhället.
1985 är tiden på väg ur led. Mitt i den stillastående julihettan händer något omvälvande. Till skillnad mot Palmes död är Erlanders inte på något sätt dramatiskt, men som symbol för mordet på det gamla Sverige är hans hädanfärd oslagbar. Det är kanske det som den där LO-kvinnan försöker säga till Aftonbladet, medan Erlanders kropp passerar under henne.
Tecknen på att Sverige ömsar skinna är många. På våren sträcker Gunnar Sträng sina hängslen och rättar till svångremmen för sista gången i riksdagen. Han tackar för sig efter fyrtio år i huset, han är sjuttionio år gammal och intill döden trött på att käbbla om budgetar och skatter. Nu får de andra ta över. Sträng lämnar en krater efter sig och hålen blir fler.
I mitten av åttiotalet förvandlas svensk politik och svenskt nöjes. och kulturliv till en schweizerost. Tage Erlander, Tage Danielsson och Fred Åkerström dör inom loppet av ett halvår. Året efter skjuts Palme och ytterligare ett år senare dör Cornelius Vreeswijk bort. Rösterna som definierar vårt land och vårt folk tystnar. Sverige går av på mitten, det gamla landet sjunker snabbt undan, försvinner in i glömskan och ett nytt liberalt Sverige växer sig stort, stark och OMÄNSKLIGT."

Håkan Lahger

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela